Vi gör blommor av skrot

Eleverna på Vibyskolan ställer för närvarande ut sina fantastiska blomskapelser, producerade av skrotmaterial. Jag kan då inte låta bli att dra parallellen till verksamheten på Vibyskolan.

Men nej, vi får verkligen inte skrot! Vi får blommor.

Fantastiska nyfikna barn som blickar mot skyarna och det engelska uttrycket ”The sky is the limit” känns högaktuellt. Däremot måste dessa blommor få vissa förutsättningar. Bra jord att växa i, sol och vatten.

Föräldrar kan plantera sina barn väl på en skola, men kommer aldrig ifrån faktum att de är solen. Tillsammans kan vi ge vatten i rätt mängd i form av krav och kärlek, och ibland lite extra näring dagar då livet känns trist. Ger vi dessa förutsättningar samt uppskattar blommornas olikheter kan blommorna flyttas från den kruka de nu är planterade i, för att sättas ute i världen där klimatet är hårdare och konkurrensen är tuff.

Plötsligt känns framtiden lite ljusare, och grönare.

Klimatkampen

Svenskt näringsliv visade under torsdagen på goda exempel på hur vi som företag, med små medel, kan och skall bidra till kampen för en hållbar miljöutveckling. Här kan jag och vi inom Vibyskolan agera för att ta små steg i detta under året. Då skolan har en inriktning i form av Miljö/Teknik är ett stort steg taget.
Detta steg kan dock utvecklas vad gäller elever, personal och föräldrar. Samåkade personal, föräldrar som går till skolan med sina barn istället för att skjutsa och medvetet dubbelsidiga kopior är små delar i det stora. Små delar som bör vara medvetna och möjliga inte sant? Har du förslag hur vi skall ta ytterligare små steg i detta är mina öron mottagliga. Kanske kan vi t o m sprida våra goda idéer sprida lokalt och globalt.
Upp till kamp!

Lösningsfokuserad?

Tänk att man för 10 år sedan kunde bedriva undervisning utan datorer!
Datastrulet till följd av strömavbrottet i Viby-området i tisdags visade oss alla behovet av lösningsfokuserat lärande. Ibland kan vi inte lita på de verktyg vi är beroende av utan måste finna nya lösningar.

Exempel: Du skall träffa en bekant på stan idag för middag. Väl inne på stan planerar du att ringa personen för att bestämma var och exakt när. Hoppsan telefonen är på kontoret. Vad gör du??
För tio år sedan hade plats och tid bestämts innan du åkte till stan, men nu finns inte längre det behovet. + vi kan vara spontana. – vi blir beroende av telefonen.

Jag menar inte att vi ska vänja oss av med verktyg som telefoner, miniräknare och datorer, nej inte ens förutsätta att de inte kommer att finnas till hands i våra liv. Däremot måste vi träna oss på att finna lösningar vid behov. Eleverna i förskoleklassen besitter denna kunskap och utmaningen ligger i att förädla denna egenskap genom skolan och arbetslivet. Frågan är då hur lösningsfokuserade vuxna i omgivningen är, och vilka begränsningar de sätter på kreativiteten.

Kan vi bara låta nyfikenheten vara en drivkraft har vi vunnit mycket, inte sant?

Alla kan ha roligt

Lust och framgång hänger ihop om du inte redan förstått detta.

Allt ifrån en leende Usain Bolt, en tillfreds Andreas Kleerup till en nyfiket kreativ Johan Lindeberg ser vi dessa luststyrda framgångsrika människor. Tyck om det du gör, var riktigt duktig och du lyckas.

Jag tycker om det jag professionellt sysslar med och anser mig faktiskt ganska kompetent. Då jag dels arbetar med barn och ungdomar, dels sysslar med utbildning ser jag att denna medvetenhet är en mycket god kvalitet.

Om samtliga pedagoger och människor i samband med utbildning förstod denna ekvation skulle kanske fler elever i förlängningen jobba med saker de själva valt? Detta skulle i förlängningen leda till att fler arbetsverksamma var luststyrda och tillfreds, vilket borde leda till ökade resultat och ökad konkurrenskraft internationellt.

Låt oss säga att jag har helt fel då!
Ingen kommer att få arbeta med det de tycker är kul under skoltiden och på fritiden.
Unga vuxna går i detta fall trots allt ut i arbetslivet med 17års lustfyllt lärande. En ganska bra grund att bygga på, eller?